Längtan efter barn

Tankarna far runt hela tiden...

Längtan efter barn är stor.. Men hur skulle omgivningen reagera..

Och vill M verkligen ha barn...

Frågorna är många och svaren är få..

M och jag pratade om barn när jag funderade på och börja med p-spruta januari 2006 och då tycke han att vi skulle vänta lite.. Så jag började med sprutan och snart har de gått två år och jag tar fortfarande sprutan och vi pratar aldrig om barn. Vet inte vad han vill och han verkar inte vilja prata om de heller. Han vill väl fortsätta och festa varje helg och inte komma ihåg vad han gjort eller sagt under helgen. Han är ändå 21år nu. Men ingen av hans vänner har barn och då är ändå den äldsta typ 30år. En vän till M vi kan kalla honom E. Hans tjej C vart för ett tag sedan gravid men dom beslutade sig för att göra abort. De var nog mest E som ville de men C kände sig väl pressad att göra abort eftersom E ville de. E berättade för M att C var gravid och att C skulle göra abort sen hade dom pratat klart om de. Men de kanske är typiskt killar att inte prata om de som är svårt. C och jag har pratat en del och hon ångrar sig så här efteråt. Men de går inte göra så mycket åt nu. Gjort är gjort. Och E är inte direkt den som gillar barn och C och E bor ganska långt ifrån varandra de kanske var en orsak till varför E inte ville ha barnet. Och när M berättade de för mig om C och E så verkade som om de var en liten skit sak som man glömt efter en veckan två.... Nu får de vara nog om aborter.

Jag tror att de är så att M är lite rädd för att skaffa barn. Dels för vad hans mamma ska säga.

Hon bestämmer en hel del över honom fast han har flyttat hemifrån. Och hon ska helst ha reda på allt. Och barn kan ju innebära att man måste ta mer ansvar, man kan inte festa varje helg och äta skräpmat flera gånger i veckan. De funkar bara inte då. Han är 21 och jag är 18 men då skulle jag nog vilja säga att jag är mer mogen. Jag har typ festat 3 gånger i hela mitt liv och han gör de varje helg. Och ett barn innebär ju också att någon av oss måste flytta till den andras stad eftersom de är 16mil mellan oss nu. Och han vill inte flytta eftersom han har jobb i sin stad och vänner och familj där. Och jag vill bo i min stad eftersom den är mer barn vänlig och att jag har min familj här.  Har många gånger funderat på hur de skulle vara att vara ensamstående och slippa ta hänsyn till en pappa. Jag har bott själv med mamma sedan jag var 3 år och kanske träffat min pappa en dag i månaden och jag tycker att de har funkat jätte bra. Och pappa och jag har en bra kontakt idag och jag kan ringa honom när jag känner för de.

Även om jag kanske inte pratar om allt med han utan pratar med mamma istället men så tror jag de är för dom flesta att en del saker pratar man med mamma om en del saker pratar man med pappa om. Men att skaffa barn själv går ju inte. De måste finnas en pappa eller en donator. Och en okänd donator vill jag inte ha utan jag vill att mitt barn någon gång ska ha möjlighet att få träffa sin pappa. Så då är de bara ett alternativ kvar och de är att ha en pappa till barnet men någon gång i framtiden kanske de finns någon kille där som verkligen vill ha barn eller så kanske M ändrar sig, jag hoppas att M ändrar sig eftersom jag verkligen älskar honom. Fast han är slarvig, omogen och dricker lite för ofta.

Ska försöka börja skriva lite mer... Ni som läser här får gärna lämna en lite hälsning...